Fortsätt till huvudinnehåll

Vi måste prata om slut

The Family Man
av T.J. Lebbon
Det kan tyckas vara en banal fråga, men slut är allvarliga saker. De kan inte bara slarvas bort hur som helst. En historia måste vårdas hela vägen ända fram till slut och tyvärr känns det som om allt fler böcker missar just det, slutet.

Man kan naturligtvis göra på olika sätt, Jean-Michel Guenassia berättade för mig att han alltid börjar med slutet och sedan arbetar sig mot början av historien. Det är kanske inte så vanligt, men enligt honom är slutet det viktigaste på hela historien och något man inte får lura läsaren på - alltså börjar han med det.

En annan approach är cliffhangers som jag när en hatkärlek till, de är oerhört frustrerande och samtidigt kittlar det fantasin och skapar ett enormt lässug. Det är jag tydligen inte är ensam om att tycka, enligt Dag Öhrlund får han sällan så många upprörda mail från läsare som när han avslutat sina böcker med en cliffhanger, något han gärna gör och i ärlighetens namn är väldigt bra på.

Vilket man än väljer, ett välvårdat slut eller en frustrerande cliffhanger så är det viktigt att man gör det med känsla. Men som sagt, alltför ofta upplever jag att det inte finns någon tanke bakom slutet. Alltför ofta drar man ut på det i oändliga, andra gånger rinner det bara ut i sanden och man får egentligen inga svar alls, men värst är faktiskt de som plötsligt kastar in nya karaktärer som får agera skurkar och skyldiga, karaktärer som knappt ens nämnts tidigare.

På lunchpromenaden idag lyssnade jag på de sista minuterna av The Family Man av T.J. Lebbon. Det började bra, Don är en helt vanlig egenföretagare med fru och dotter, kanske lite i vanligaste laget, nästan lite väl tråkig. För att ändra på det planerar och genomför han ett bankrån tillsammans med bästa kompisen. Det går naturligtvis överstyr och snart måste de fly för sina liv och samtidigt rädda livet på frun och dottern. Men som sagt, slutet... inte själva upplösningen av dramat som är logiskt, utan fortsättningen för Lebbon har fallit i fortsättningsfällan. Av någon anledning verkar det nödvändigt att vi får veta hur det går för två av karaktärerna efteråt, men, och det är här problemet uppstår, historierna leder ingenstans, de rinner bara ut i sanden och gör mig irriterad. Varför överhuvud taget berätta det?

Nej skärpning hör ni. Antingen avslutar ni berättelsen, eller så låter ni mig sukta efter mer, inga jäkla halvmessyrer tack!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

E-bok eller pappersbok, det är frågan

Ljudbok eller inte ljudbok, är en annan fråga. Kommer pappersboken att försvinna en tredje.

Stora frågor för en del, små och fullständigt oväsentliga frågor för andra. Bokmässan i Göteborg har i år flera seminarier i ämnet. Som bokbloggare är det väl närmast att betrakta som tjänstefel att inte tycka till, helst klokt och initierat. Men ärligt talat har jag inga stora, initierade, välgrundade åsikter i frågan, bara några små funderingar. 
För det första tror jag inte att pappersboken kommer att försvinna och definitivt inte inom någon form av överskådlig framtid. Däremot tror jag att formaten kommer att leva parallellt under en väldigt lång tid. Och jag tror dessutom att det är väldigt viktig att ta hänsyn till olika genre i diskussionerna. Fackböcker och framför allt läroböcker har en helt annan framtid inom e-boksvärlden än vanlig skönlitteratur. Det har med sättet att läsa och syftet med läsningen att göra. Redan när jag gick i skolan var läroböckerna felaktiga och korrigerades av…

Om svårigheten att hitta rätt bokhylla

Precis som namnet antyder så innehåller mina bokhyllor just - böcker. Möjligen kan man hitta foton eller liknande ovanpå, men samtliga hyllor är fyllda, ja många gånger överfyllda med - böcker. Böcker som varken är sorterade i bokstavsordning, efter färg, genre eller något annat fyndigt system. De är instoppade där det finns plats. Punkt.

Men kan någon förklara vad jag ska göra med all plats som uppstår bakom böckerna? Om man som jag ställer böckerna med ryggen vid hyllkanten så skapas ett utrymme där bakom som mest bara samlar damm och tjänar som ett perfekt kattgömställe. 
Så för att minimera städbehovet, städning är inte min favoritsyssla och jag hittar gärna genvägar för att underlätta denna trista syssla, började jag leta bokhylla. First stop IKEA.
En vanlig pocketbok är som regel 18 cm hög och 11 cm bred, en inbunden bok drygt 22 cm hög och 16 cm bred (empirisk forskning genom mätning av böckerna i bokhyllan medelst tumstock). Det perfekta djupet på en bokhylla vore därför 18 cm, a…

Truut presenterar sig

Behöver Sverige en butter, desillusionerad, fördomsfull poliskommissarie till?
Ja det anser i alla fall Dag Öhrlund som precis släppt Där inga ögon ser, första boken i en serie om kommissarie Ewert Osvald Truut, och jag är benägen att hålla med honom.

Ja, deckargenren är full av många på pappret likadana poliser, men Truut skiljer sig lite från de andra, han känns varmare, mänskligare på något sätt och han har ett stort hjärta, även om han gör vad han kan för att dölja det för sina kollegor.

Efter en lite oturlig incident i jobbet har han en tid varit förvisad till Skåne men är nu tillbaka i Stockholm där han tillsammans med två kollegor sätts att utreda så kallade cold cases, gamla brott som förblivit olösta. Deras första uppdrag blir att ta reda på vad som egentligen hände den där dagen för så många år sedan när en ung pojke våldtogs och mördades. Vem är egentligen skyldig och varför ljuger alla?

Dag Öhrlund är mest känd för sina böcker om psykopaten Silfverbielke, älskad och hatad av …