Nu är jag ju ingen skrivande människa. Ingen författare.Absolut inte.Nej. Nej.Men OM jag vore det, då hade min bok kunnat börja så här.Eller….? ”Berätta då. Jag dör om jag inte får veta.” ”Han…” hon tvekade lite ”jag vet inte vad jag ska säga. Han… han har ett eget språk.” ”Ett eget språk? Vad menar du? Är han utlänning?” ”Nej, men vi… vi talar inte så mycket. Det är mest…” ”Sex? Knullar ni som kaniner” Sascha höjde ögonbrynen i en menande gest. ”Nej!” orden kom som en chockad stöt. Inte så. Inte så hårt. Inte så fult. ”Inte sex? Vad är det då? Vad pratar du om?” ”Vi… Alltså… Det är…

Mannen som läste högt på 6.27-tåget av Jean-Paul Didierlaurent Amerikanerna har sin hårdkokta stil. Vi tillknäppta nordmän en mer grubblande vardaglig. Engelsmännen har sina hedar och vindpinade kustsamhällen. Irländarna sin härliga feel-good. Och det finns något lockande hos dem alla. Men fransmännen. De har något alldeles eget. Att plocka upp en bok av en fransk författare gör något med mig på en själslig nivå som jag har svårt att förklara. Språket känns annorlunda, människorna, miljöerna, allt är annorlunda. Härligt annorlunda. Och formatet. Vi måste prata en stund om formatet. Mannen som läste högt på 6.27-tåget  är en nätt liten bok precis som så många andra franska pärlor. En handvänlig bok.…