Jag vet att det är nordiskt tema på bokmässan i år, men halvvägs genom seminariekatalogen inser jag att en helt annan favorit har seglat upp på första platsen – Irland. En förvånansvärt stor andel av mina favoritseminarier handlar om den gröna ön på ett eller annat sätt. Lustigt!

Idag offentliggjordes äntligen Bokmässan seminarieprogram. Gissa om jag kommer att tillbringa kvällen uppkrupen soffan med färgpennorna redo. Härligt!

En av våren mest omtalade böcker i bloggosfären måste vara Drömbokhandeln av Laruence Cossé. Det har hypats och pratats, det har röstats om verklighetens drömbokhandel och alla som läst den verkar älska den. Urskiljningslöst. Jag är inte lika entydig i mina tankar runt boken. Visst har den, liksom alla andra franska pärlor jag upptäckt tack vare Sekwa, en air av något speciellt. Något i berättandet som jag har svårt att sätta fingret på men som jag gillar jättemycket. Kanske ligger det i miljöerna, i karaktärerna eller i berättartekniken. Vad det än är så faller det mig i smaken. Mycket. Den här gången öppnar vi en bok som handlar om två…

Test

På ett språklabb i usa har man lyckats lära bonoboer (en slags dvärgschimpanser) att tala teckenspråk. Under de gångna 8 åren har aporna blivit som Isabelas familj. När labbet bombas och aporna "befrias" av djurrättsaktivister krossas hennes hjärta. Och när de efter ett tag dyker upp i en dokusåpa bestämmer hon sig för att rädda dem. Till varje pris. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men inte var det att svepas med så här. Kan. Inte. Sluta. Läsa. Borde släcka snart. Ska bara läsa liiiite till…

Den lilla boken Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman har figurerat på olika bloggar en längre tid nu. Även i min bokcirkel har vi gläntat lite på förlåten och börjat pratat om boken. Den gemensamma nämnaren  i alla omdömen verkar vara ”rolig”. Och det är den, rolig alltså, men det finns så mycket mer i den här förrädiskt banala lilla historia. Ett djup som tog mig på sängen. Jag var inte beredd,  fick pausa lite och sakta ner lästakten för att hinna reflektera över det jag läste. Historien handlar om Tom, en helt vanlig kille i Toronto. En vanlig kille med ovanliga vänner. Det visar sig snart att…

Mord i blått är en historia fylld av intriger. Den här gången är det ett stort svenskt modeföretag som får agera fond. Swede fashion ska fira sitt 50 års jubileum och Johan Kristian Homan och hans fästmö följer med på jubileumsresan som går till Marrakech. Men som vanligt när Homan är i närheten som går det inte riktigt enligt planerna. Företagets styrelseordförande hittas mördad under själva jubileumskvällen och nu nystas en historia fylld av intriger, korruption, knark och smuggling upp. Jan Mårtensson har sedan 1973 gett ut en Homandeckare om året fram tills dags dato. Det är naturligtvis imponerande även om jag kanske tycker att kvaliteten fått stryka på foten…

Peter Bergting har nästan tjugo års erfarenhet som illustratör. Han har en internationell karriär med förlag som Mattel, Penguin och de flesta stora svenska förlagen i ryggen. Bland annat är det Peter som illustrerat omslaget till Harry Potter och dödsrelikerna och det var Peter som illustrerade Jens Lapidus grafiska roman Gängkrig 145. Trots det är han kanske inte så känd för gemene man. Nu kommer Peter ut med sin egen fantasyserie, Legenden om Morwhayle. Den första boken i serien heter Häxmästaren och handlar om en ovillig hjälte. Den här gången är det den unge pojken Arteil som levt hela sitt liv i en lugn liten by när han en dag…

Finns det något sådant som en enda sanning? Naturligtvis inte. Min sanning är inte samma som din sanning. Ingen av oss kan någonsin ha hela sanningen. Ingen kan se alla bitar av pusslet och därför blir också vår tolkning av sanningen olika. Det här är något som Olle Lönnaeus tagit fasta på i sin nya bok En enda sanning. Jag träffade honom på ett författarmöte härom sistens och vi fick där veta att av historierna som triggade igång honom handlade om hans morfar (eller om det var farfar). En morfar som visade sig ha haft två familjer som inte kände till varandra. En som upplevde honom som en riktig pina…

På ReadTreaten tidigare i höstas benämnde jag Ingrid Hedströms böcker om undersökningsdomaren Martine Poirot som ”böcker med mysiga mord”. En formulering som det fnissades ganska rejält åt. Jag menade naturligtvis inte att morden är mysiga utan att historierna är det. Det finns en Christiekänsla över dem som gör dem… mysiga att läsa. Även den senaste, nummer fem i ordningen, Rekviem i Villette passar in i beskrivningen. Jag mår helt enkelt bra när jag läser dem. Den här gången får vi i en återblick bättre förståelse för vad som driver Martine i hennes yrkesutövning och får veta mer om de händelser i hennes ungdom som tidigare bara antytts. På en skickligt…