Fortsätt till huvudinnehåll

Att namnge en karaktär

Det är fascinerande att lyssna på författare när de berättar om sitt yrke och hur de arbetar. Man lär sig ständigt nya saker om allt från själva skrivprocessen, till manusarbetet och korrektur till hur mycket tanke det många gånger ligger bakom namnen på karaktärerna.

En enkel fråga till Caroline L Jensen på senaste ReadTreaten avslöjade de genomtänkta namn hon gett karaktärerna i Vargsläkte. Att mormodern fått namnet Ylva eftersom det betyder varg (hon är ju en varulv, sorry för spoilern). Att Vera fått sitt namn eftersom det betyder sanning och det är det minsta hon känner sig. Listan kan göras lång, Caroline hade svar på varifrån alla namnen i boken kom. Jag tror bara det var vid ett tillfälle Caroline svarade att hon inte riktigt visste varför karaktären hette som den gjorde. "Hon bara hette så när hon kom in i berättelsen." Vilket är ett precis lika gott skäl som de mer betydelseladdade.

Andra namnger sina karaktärer för att hylla någon. Såväl Amanda Hellberg som Thomas Erikson har ju låtit den inte helt okände författaren Stephen King få låna ut sitt efternamn till en av karaktärerna. Thomas passar dessutom på att hylla sin son genom att låta huvudpersonen få hans förnamn. Om ni vill läsa om en författares funderingar över just det här med att namnge en karaktär ska ni läsa Thomas inlägg om hur Alex King fick sitt namn, det är lysande!

En annan författare som valt att låta sin huvudpersons efternamn vara en hyllning är Ingrid Hedström. Även om hennes hyllning är till en fiktiv person och har kopplingar till landet där böckerna utspelar sig. Hennes belgiske undersökningdomare har fått sitt namn efter världens främste detektiv, i hans eget tycke i alla fall. Och det visar sig ju faktiskt att Martine Poirot inte bara delar namn utan även släktskap med mannen med de små grå. Kul!

Jag vill på inget sätt jämföra mig med dessa begåvningar, men när jag gav namn åt huvudpersonen i min egen lilla bagatell som publicerades i Hemmets Veckotidning härom sistens så blev det faktiskt en hyllning till den konstnär som målat tavlan som inspirerade mig till att skriva novellen. Tavlan heter The Cartographer: Claudia Rodriguez och är en oljemålning av Donato Giancola. Så Claudia fick tjejen i novellen heta. Jag älskar den tavlan, önskar jag hade den på min egen vägg.

Ju mer jag tänker på det, desto mer nyfiken blir jag på andra författare och deras karaktärer. Hur har de tänkt? Någon som vet?

Kommentarer

  1. Jag tycker namnen är oerhört viktiga. För mig faller liksom allt om inte personerna får rätt namn, sådana som jag menar stämmer överens med personligheterna.Till och med den hund som figurerar som bifigur i min roman var jag oerhört noga med namnet till.

    SvaraRadera
  2. Jag håller med. Carolines Vargsläkte kom på sätt och vis i en annan dager när hon berättade om namnen.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

E-bok eller pappersbok, det är frågan

Ljudbok eller inte ljudbok, är en annan fråga. Kommer pappersboken att försvinna en tredje.

Stora frågor för en del, små och fullständigt oväsentliga frågor för andra. Bokmässan i Göteborg har i år flera seminarier i ämnet. Som bokbloggare är det väl närmast att betrakta som tjänstefel att inte tycka till, helst klokt och initierat. Men ärligt talat har jag inga stora, initierade, välgrundade åsikter i frågan, bara några små funderingar. 
För det första tror jag inte att pappersboken kommer att försvinna och definitivt inte inom någon form av överskådlig framtid. Däremot tror jag att formaten kommer att leva parallellt under en väldigt lång tid. Och jag tror dessutom att det är väldigt viktig att ta hänsyn till olika genre i diskussionerna. Fackböcker och framför allt läroböcker har en helt annan framtid inom e-boksvärlden än vanlig skönlitteratur. Det har med sättet att läsa och syftet med läsningen att göra. Redan när jag gick i skolan var läroböckerna felaktiga och korrigerades av…

Om svårigheten att hitta rätt bokhylla

Precis som namnet antyder så innehåller mina bokhyllor just - böcker. Möjligen kan man hitta foton eller liknande ovanpå, men samtliga hyllor är fyllda, ja många gånger överfyllda med - böcker. Böcker som varken är sorterade i bokstavsordning, efter färg, genre eller något annat fyndigt system. De är instoppade där det finns plats. Punkt.

Men kan någon förklara vad jag ska göra med all plats som uppstår bakom böckerna? Om man som jag ställer böckerna med ryggen vid hyllkanten så skapas ett utrymme där bakom som mest bara samlar damm och tjänar som ett perfekt kattgömställe. 
Så för att minimera städbehovet, städning är inte min favoritsyssla och jag hittar gärna genvägar för att underlätta denna trista syssla, började jag leta bokhylla. First stop IKEA.
En vanlig pocketbok är som regel 18 cm hög och 11 cm bred, en inbunden bok drygt 22 cm hög och 16 cm bred (empirisk forskning genom mätning av böckerna i bokhyllan medelst tumstock). Det perfekta djupet på en bokhylla vore därför 18 cm, a…

Truut presenterar sig

Behöver Sverige en butter, desillusionerad, fördomsfull poliskommissarie till?
Ja det anser i alla fall Dag Öhrlund som precis släppt Där inga ögon ser, första boken i en serie om kommissarie Ewert Osvald Truut, och jag är benägen att hålla med honom.

Ja, deckargenren är full av många på pappret likadana poliser, men Truut skiljer sig lite från de andra, han känns varmare, mänskligare på något sätt och han har ett stort hjärta, även om han gör vad han kan för att dölja det för sina kollegor.

Efter en lite oturlig incident i jobbet har han en tid varit förvisad till Skåne men är nu tillbaka i Stockholm där han tillsammans med två kollegor sätts att utreda så kallade cold cases, gamla brott som förblivit olösta. Deras första uppdrag blir att ta reda på vad som egentligen hände den där dagen för så många år sedan när en ung pojke våldtogs och mördades. Vem är egentligen skyldig och varför ljuger alla?

Dag Öhrlund är mest känd för sina böcker om psykopaten Silfverbielke, älskad och hatad av …