Fortsätt till huvudinnehåll

Hungerspelen

Hösten har färgats av idel ädla lovord över Suzanne Collins trilogi om Katniss Everdeen och hennes kamp för att överleva i den grymma verklighet som råder. När något höjs så enormt till skyarna blir jag ofelbart misstänksam och oftast låter jag bli att läsa boken eller se filmen. Av någon anledning förutsätter jag att jag inte kommer att gilla den. Så är jag också en av de få personer som inte såg Titanic och jag har heller inte läst Millenietrilogin. Dumt, jag vet, men jag kan inte rå för det. Alla bromsar slår till och taggarna skjuter ut.

Så var det även med Hungerspelen. Alla öser beröm över den och jag reagerar som en åsna och sätter mig på rumpan och säger "nähä du, den där boken är inget för mig". Men, till slut hade den stått länge nog i bokhyllan och jag började läsa den. Och visst kan jag förstå lovorden. Det är spännande, det är annorlunda och det är lättläst. Sidorna flyter fram.

I framtiden har havsnivån stigit och Nordamerikas yta krympt rejält. Det nya landet är indelat i tolv olika distrikt som är helt avskiljda från varandra och där invånarna lever mer eller mindre som livegna. Hårt styrda av regeringen. För att hålla invånarna kuvade anordnas varje år den ultimata dokusåpan. En pojke och en flicka från vart och ett av distrikten slumpas fram för att delta i en tävling. En tävling som egentligen är en kamp på liv och död och där det inte är över förrän alla utom en är döda. Den sista överlevande vinner tävlingen och ett års ära åt sitt distrikt. Som om inte tävlingen var grym nog så sänds allt på tv och landets invånare är tvugna att titta. Det är framtidens version av de grymma gladiatorspelen.

Jag måste erkänna att jag förstår varför Hungerspelen hyllats så. Det är en spännande och fängslande historia. Och det säger sig själv att det kommer att bli en fantastisk film av den, en film som för övrigt har premiär senare i vår. Boken är väldigt grafiskt skriven och författaren tecknar tydliga bilder som inte kommer att bli särskilt svåra att översätta till bioduken.

Kommer jag att kasta mig över de följande två delarna? Nej, antagligen inte. Boken var helt okej men den satte inga djupare spår i mig. Helt klart schysst underhållning och jag är glad att jag läst den. Framför allt för att ha med sig när filmen går upp på bio. Och får jag del två i händerna så är jag inte på något sätt avskräckt, men jag kommer nog inte aktivt att söka upp de följande delarna.

Betyg: ***

Förlag: Månpocket

Kommentarer

  1. Jag gav upp nu och beställde hela trilogin på bokrean.

    SvaraRadera
  2. Så himla skönt att läsa någon som inte är förblindad i följa med strömmen ändå utan erkänner att den är okej men inte fantastisk.

    SvaraRadera
  3. Jag tycker den var så lättläst att det inte var nån större match att klämma alla delarna, men visst; nåt mästerverk var det kanske inte. Och del tre är tyvärr den svagaste. Om man vill läsa nåt nyskapande om dokusåpor kan man alltid ge sig på Den flyende mannen (The Running Man) av Stephen King. Han beskrev detta fenomen långt innan vi andra hade hört talas om dokusåpor. Jag skulle tro att ms Collins läst den boken. Skriven tidigt ... 70-tal.

    SvaraRadera
  4. The Running Man kommer jag ihåg. Riktigt obehaglig historia minsann!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

E-bok eller pappersbok, det är frågan

Ljudbok eller inte ljudbok, är en annan fråga. Kommer pappersboken att försvinna en tredje.

Stora frågor för en del, små och fullständigt oväsentliga frågor för andra. Bokmässan i Göteborg har i år flera seminarier i ämnet. Som bokbloggare är det väl närmast att betrakta som tjänstefel att inte tycka till, helst klokt och initierat. Men ärligt talat har jag inga stora, initierade, välgrundade åsikter i frågan, bara några små funderingar. 
För det första tror jag inte att pappersboken kommer att försvinna och definitivt inte inom någon form av överskådlig framtid. Däremot tror jag att formaten kommer att leva parallellt under en väldigt lång tid. Och jag tror dessutom att det är väldigt viktig att ta hänsyn till olika genre i diskussionerna. Fackböcker och framför allt läroböcker har en helt annan framtid inom e-boksvärlden än vanlig skönlitteratur. Det har med sättet att läsa och syftet med läsningen att göra. Redan när jag gick i skolan var läroböckerna felaktiga och korrigerades av…

Om svårigheten att hitta rätt bokhylla

Precis som namnet antyder så innehåller mina bokhyllor just - böcker. Möjligen kan man hitta foton eller liknande ovanpå, men samtliga hyllor är fyllda, ja många gånger överfyllda med - böcker. Böcker som varken är sorterade i bokstavsordning, efter färg, genre eller något annat fyndigt system. De är instoppade där det finns plats. Punkt.

Men kan någon förklara vad jag ska göra med all plats som uppstår bakom böckerna? Om man som jag ställer böckerna med ryggen vid hyllkanten så skapas ett utrymme där bakom som mest bara samlar damm och tjänar som ett perfekt kattgömställe. 
Så för att minimera städbehovet, städning är inte min favoritsyssla och jag hittar gärna genvägar för att underlätta denna trista syssla, började jag leta bokhylla. First stop IKEA.
En vanlig pocketbok är som regel 18 cm hög och 11 cm bred, en inbunden bok drygt 22 cm hög och 16 cm bred (empirisk forskning genom mätning av böckerna i bokhyllan medelst tumstock). Det perfekta djupet på en bokhylla vore därför 18 cm, a…

Truut presenterar sig

Behöver Sverige en butter, desillusionerad, fördomsfull poliskommissarie till?
Ja det anser i alla fall Dag Öhrlund som precis släppt Där inga ögon ser, första boken i en serie om kommissarie Ewert Osvald Truut, och jag är benägen att hålla med honom.

Ja, deckargenren är full av många på pappret likadana poliser, men Truut skiljer sig lite från de andra, han känns varmare, mänskligare på något sätt och han har ett stort hjärta, även om han gör vad han kan för att dölja det för sina kollegor.

Efter en lite oturlig incident i jobbet har han en tid varit förvisad till Skåne men är nu tillbaka i Stockholm där han tillsammans med två kollegor sätts att utreda så kallade cold cases, gamla brott som förblivit olösta. Deras första uppdrag blir att ta reda på vad som egentligen hände den där dagen för så många år sedan när en ung pojke våldtogs och mördades. Vem är egentligen skyldig och varför ljuger alla?

Dag Öhrlund är mest känd för sina böcker om psykopaten Silfverbielke, älskad och hatad av …