Fortsätt till huvudinnehåll

Två gånger är en vana

Elegant crime. Smaka på ordet. Det ligger ganska bra i munnen eller hur? Lovar en hel del. Exklusiva miljöer, vackra människor, bubblande champagne, fantastisk mat, lyxiga kläder... Tyvärr lever inte Denise Rudbergs senaste bok Två gånger är en vana upp till vad genren lovar. Det är inte riktigt så elegant som jag föreställt mig. Jag saknar lyxen även om vi får en smak av den när bokens huvudpersoner firar nyår i guldsalen på operan.

Den här gången får Marianne Jidhoff och hennes kollegor ett riktigt känsligt fall att ta hand om när en man hittas brutalt misshandlad på ett av Stockholms främsta och mest hemliga finansbolag. Vad är det som har hänt och vem är den skyldige, det är frågor som är centrala i en kriminalhistoria. I Två gånger är en vana finns en grundhistoria med potential, en potential som inte riktigt får blomma ut. Precis som sin kollega Läckberg har Rudberg den här gången valt att fokusera mer på huvudpersonernas inbördes relationer än på själva gåtan. Det är synd, för som sagt, det är en historia med potential och intressanta karaktärer, både bland skurkarna och de runt Marianne.

Att hjältinnan är en lite sargad kvinna på 55+ är härligt befriande och den udda kombinationen av kollegor som satts samman i polisens specialutredningsgrupp. Jag gillar även Mariannes barn, särskilt dottern som är skräddare.

Att läsa en bok med korta kapitel har sina fördelar, framför allt om man som jag läser vid frukostbordet, på rasten, i badkaret eller i andra situationer när man inte har så lång tid på sig. Även Denise använder sig av korta kapitel, ibland lite väl korta på knappt två sidor. Men på det sättet följer vi flera historier parallellt och det på ett sätt som inte är det minsta förvirrande.



Vill du läsa ett provkapitel?

Betyg: ***-
Antal sidor: 379

Förlag: Norstedts

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

E-bok eller pappersbok, det är frågan

Ljudbok eller inte ljudbok, är en annan fråga. Kommer pappersboken att försvinna en tredje.

Stora frågor för en del, små och fullständigt oväsentliga frågor för andra. Bokmässan i Göteborg har i år flera seminarier i ämnet. Som bokbloggare är det väl närmast att betrakta som tjänstefel att inte tycka till, helst klokt och initierat. Men ärligt talat har jag inga stora, initierade, välgrundade åsikter i frågan, bara några små funderingar. 
För det första tror jag inte att pappersboken kommer att försvinna och definitivt inte inom någon form av överskådlig framtid. Däremot tror jag att formaten kommer att leva parallellt under en väldigt lång tid. Och jag tror dessutom att det är väldigt viktig att ta hänsyn till olika genre i diskussionerna. Fackböcker och framför allt läroböcker har en helt annan framtid inom e-boksvärlden än vanlig skönlitteratur. Det har med sättet att läsa och syftet med läsningen att göra. Redan när jag gick i skolan var läroböckerna felaktiga och korrigerades av…

Om svårigheten att hitta rätt bokhylla

Precis som namnet antyder så innehåller mina bokhyllor just - böcker. Möjligen kan man hitta foton eller liknande ovanpå, men samtliga hyllor är fyllda, ja många gånger överfyllda med - böcker. Böcker som varken är sorterade i bokstavsordning, efter färg, genre eller något annat fyndigt system. De är instoppade där det finns plats. Punkt.

Men kan någon förklara vad jag ska göra med all plats som uppstår bakom böckerna? Om man som jag ställer böckerna med ryggen vid hyllkanten så skapas ett utrymme där bakom som mest bara samlar damm och tjänar som ett perfekt kattgömställe. 
Så för att minimera städbehovet, städning är inte min favoritsyssla och jag hittar gärna genvägar för att underlätta denna trista syssla, började jag leta bokhylla. First stop IKEA.
En vanlig pocketbok är som regel 18 cm hög och 11 cm bred, en inbunden bok drygt 22 cm hög och 16 cm bred (empirisk forskning genom mätning av böckerna i bokhyllan medelst tumstock). Det perfekta djupet på en bokhylla vore därför 18 cm, a…

Truut presenterar sig

Behöver Sverige en butter, desillusionerad, fördomsfull poliskommissarie till?
Ja det anser i alla fall Dag Öhrlund som precis släppt Där inga ögon ser, första boken i en serie om kommissarie Ewert Osvald Truut, och jag är benägen att hålla med honom.

Ja, deckargenren är full av många på pappret likadana poliser, men Truut skiljer sig lite från de andra, han känns varmare, mänskligare på något sätt och han har ett stort hjärta, även om han gör vad han kan för att dölja det för sina kollegor.

Efter en lite oturlig incident i jobbet har han en tid varit förvisad till Skåne men är nu tillbaka i Stockholm där han tillsammans med två kollegor sätts att utreda så kallade cold cases, gamla brott som förblivit olösta. Deras första uppdrag blir att ta reda på vad som egentligen hände den där dagen för så många år sedan när en ung pojke våldtogs och mördades. Vem är egentligen skyldig och varför ljuger alla?

Dag Öhrlund är mest känd för sina böcker om psykopaten Silfverbielke, älskad och hatad av …