Fortsätt till huvudinnehåll

De nya dameromanene

Söndag kväll, uppkrupen i soffan lagom snuvig med fjärrkontrollen i högsta hugg. Zappardjävulen grabbar tag i mig och kanalerna flimrar förbi i vad som känns som en oändlig ström och inte bara de 12-13 stycken jag faktiskt har. Reklam, reklam, sport, kulturprogram om Gibraltar.... Inget lockar, inget fångar min uppmärksamhet när jag plötsligt slutar zappa på NRK.

I den, av mig, nyupptäckta pärlan Bokprogrammet berättar Kate Morton precis för en norsk journalist att hon vill ge sina läsare samma upplevelse som hon hade när hon läste Enid Blyton som barn. Den där känslan av att dras in i historien så till den grad att den världen blir din. Det var inte förrän någon dum förälder ropade på henne som och slungades tillbaka till den här världen. Åh Kate, precis så var det för mig också och precis den känslan önskar jag mig varje gång jag tar upp en ny bok.

Nu var jag fast, jag har aldrig tidigare sett Bokprogrammet men det lär jag ju göra i fortsättningen. Superintressant! Den här veckan var det fokus på de nye damromanenen, det vill säga en mer litterär variant  av chic lit. Välskrivna bladvändare helt enkelt. Efter intervjun med Kate följde en med Lucinda Riley som precis håller på att lansera sin bok i Norge. I min att läsa hög ligger den, Hothouse Flower, och väntar på att bli upplockad. Och jag som precis tagit upp Kates bok I det förflutna, även om hennes senaste Distant Hours lockar ännu mer, men den har jag inte ännu.

Nu känner jag mig som den berömda åsnan mellan två hötappar. Dels vill jag läsa I det förflutna för att se om Kate lyckas med sin bortsvepningsintention, jag tyckte den första boken Den glömda trädgården var okej men inte sveptes jag iväg. Dels har jag velat läsa Hothouse Flower sedan jag klickade hem den från Bokus.

What's a girl  to do?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

E-bok eller pappersbok, det är frågan

Ljudbok eller inte ljudbok, är en annan fråga. Kommer pappersboken att försvinna en tredje.

Stora frågor för en del, små och fullständigt oväsentliga frågor för andra. Bokmässan i Göteborg har i år flera seminarier i ämnet. Som bokbloggare är det väl närmast att betrakta som tjänstefel att inte tycka till, helst klokt och initierat. Men ärligt talat har jag inga stora, initierade, välgrundade åsikter i frågan, bara några små funderingar. 
För det första tror jag inte att pappersboken kommer att försvinna och definitivt inte inom någon form av överskådlig framtid. Däremot tror jag att formaten kommer att leva parallellt under en väldigt lång tid. Och jag tror dessutom att det är väldigt viktig att ta hänsyn till olika genre i diskussionerna. Fackböcker och framför allt läroböcker har en helt annan framtid inom e-boksvärlden än vanlig skönlitteratur. Det har med sättet att läsa och syftet med läsningen att göra. Redan när jag gick i skolan var läroböckerna felaktiga och korrigerades av…

Om svårigheten att hitta rätt bokhylla

Precis som namnet antyder så innehåller mina bokhyllor just - böcker. Möjligen kan man hitta foton eller liknande ovanpå, men samtliga hyllor är fyllda, ja många gånger överfyllda med - böcker. Böcker som varken är sorterade i bokstavsordning, efter färg, genre eller något annat fyndigt system. De är instoppade där det finns plats. Punkt.

Men kan någon förklara vad jag ska göra med all plats som uppstår bakom böckerna? Om man som jag ställer böckerna med ryggen vid hyllkanten så skapas ett utrymme där bakom som mest bara samlar damm och tjänar som ett perfekt kattgömställe. 
Så för att minimera städbehovet, städning är inte min favoritsyssla och jag hittar gärna genvägar för att underlätta denna trista syssla, började jag leta bokhylla. First stop IKEA.
En vanlig pocketbok är som regel 18 cm hög och 11 cm bred, en inbunden bok drygt 22 cm hög och 16 cm bred (empirisk forskning genom mätning av böckerna i bokhyllan medelst tumstock). Det perfekta djupet på en bokhylla vore därför 18 cm, a…

Truut presenterar sig

Behöver Sverige en butter, desillusionerad, fördomsfull poliskommissarie till?
Ja det anser i alla fall Dag Öhrlund som precis släppt Där inga ögon ser, första boken i en serie om kommissarie Ewert Osvald Truut, och jag är benägen att hålla med honom.

Ja, deckargenren är full av många på pappret likadana poliser, men Truut skiljer sig lite från de andra, han känns varmare, mänskligare på något sätt och han har ett stort hjärta, även om han gör vad han kan för att dölja det för sina kollegor.

Efter en lite oturlig incident i jobbet har han en tid varit förvisad till Skåne men är nu tillbaka i Stockholm där han tillsammans med två kollegor sätts att utreda så kallade cold cases, gamla brott som förblivit olösta. Deras första uppdrag blir att ta reda på vad som egentligen hände den där dagen för så många år sedan när en ung pojke våldtogs och mördades. Vem är egentligen skyldig och varför ljuger alla?

Dag Öhrlund är mest känd för sina böcker om psykopaten Silfverbielke, älskad och hatad av …