Fortsätt till huvudinnehåll

Mayatestamentet

På pappret verkade allt så bra, vad är det då som inte stämmer?

I Mayatestamentet av Steve Alten får den unga psykiatridoktoranden Dominique Vazquez under sin praktiktjänstgöring på ett mentalsjukhus hand om patienten Michael Gabriel. En man som suttit isolerad i tio år med diagnosen paranoid schizofreni. Den charmige och intelligente Michael lyckas övertala Dominique att hjälpa honom att rymma. Michael har nämligen ett uppdrag, att rädda världen! Jodå, det är höst 2012 och den 21 december närmar sig med stormsteg. Ett datum som enligt den gamla Mayakalendern är det datum då mänskligheten ska gå under, och det finns bara en person som kan förhindra det. Japp, ni gissade rätt, Michael.

Alltså, jag har egentligen inga problem med en hjälte som ska rädda världen, jag är för sjutton en stor fantasyfantast, men här är det något som brister. Jag tror dock inte det beror på det faktum att boken utspelar sig i framtiden (sci fi är i det närmaste omöjligt för mig att läsa) för knappt två år framåt i tiden räknas inte riktigt, det är ju som om den utspelade sig idag. Nej, snarare har det med de utomjordiska aspekterna att göra. Jag har svårt för bevingade varelser som stiger upp från jordens innandöme efter att ha slumrat i 65 miljoner år, eller för den delen små gröna män från yttre rymden. Jag kan köpa mycket som trovärdigt eller i alla fall sila det igenom mitt grovmaskiga nät för vad som känns ok, men där går gränsen. Tyvärr.

Jag har verkligen försökt läsa boken. Jag valde den själv och tyckte den lät spännande på omslaget med arkeologer som försöker rädda världen. Lite Indiana Jones känsla så där. Men det höll inte. Efter halva boken lägger jag den ifrån mig. Det är egentligen inte en dåligt skriven bok, trots alla irriterande tryckfel som Nisse smugit in. Vartannat kapitel är faktaspäckade utdrag ur arkeologen Julius Gabriels (Michaels fars) dagbok. Men det räcker inte. Inte för mig och inte just nu. Kanske försöker jag mig på den igen vid ett senare tillfälle, men jag är tveksam.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

E-bok eller pappersbok, det är frågan

Ljudbok eller inte ljudbok, är en annan fråga. Kommer pappersboken att försvinna en tredje.

Stora frågor för en del, små och fullständigt oväsentliga frågor för andra. Bokmässan i Göteborg har i år flera seminarier i ämnet. Som bokbloggare är det väl närmast att betrakta som tjänstefel att inte tycka till, helst klokt och initierat. Men ärligt talat har jag inga stora, initierade, välgrundade åsikter i frågan, bara några små funderingar. 
För det första tror jag inte att pappersboken kommer att försvinna och definitivt inte inom någon form av överskådlig framtid. Däremot tror jag att formaten kommer att leva parallellt under en väldigt lång tid. Och jag tror dessutom att det är väldigt viktig att ta hänsyn till olika genre i diskussionerna. Fackböcker och framför allt läroböcker har en helt annan framtid inom e-boksvärlden än vanlig skönlitteratur. Det har med sättet att läsa och syftet med läsningen att göra. Redan när jag gick i skolan var läroböckerna felaktiga och korrigerades av…

Om svårigheten att hitta rätt bokhylla

Precis som namnet antyder så innehåller mina bokhyllor just - böcker. Möjligen kan man hitta foton eller liknande ovanpå, men samtliga hyllor är fyllda, ja många gånger överfyllda med - böcker. Böcker som varken är sorterade i bokstavsordning, efter färg, genre eller något annat fyndigt system. De är instoppade där det finns plats. Punkt.

Men kan någon förklara vad jag ska göra med all plats som uppstår bakom böckerna? Om man som jag ställer böckerna med ryggen vid hyllkanten så skapas ett utrymme där bakom som mest bara samlar damm och tjänar som ett perfekt kattgömställe. 
Så för att minimera städbehovet, städning är inte min favoritsyssla och jag hittar gärna genvägar för att underlätta denna trista syssla, började jag leta bokhylla. First stop IKEA.
En vanlig pocketbok är som regel 18 cm hög och 11 cm bred, en inbunden bok drygt 22 cm hög och 16 cm bred (empirisk forskning genom mätning av böckerna i bokhyllan medelst tumstock). Det perfekta djupet på en bokhylla vore därför 18 cm, a…

Truut presenterar sig

Behöver Sverige en butter, desillusionerad, fördomsfull poliskommissarie till?
Ja det anser i alla fall Dag Öhrlund som precis släppt Där inga ögon ser, första boken i en serie om kommissarie Ewert Osvald Truut, och jag är benägen att hålla med honom.

Ja, deckargenren är full av många på pappret likadana poliser, men Truut skiljer sig lite från de andra, han känns varmare, mänskligare på något sätt och han har ett stort hjärta, även om han gör vad han kan för att dölja det för sina kollegor.

Efter en lite oturlig incident i jobbet har han en tid varit förvisad till Skåne men är nu tillbaka i Stockholm där han tillsammans med två kollegor sätts att utreda så kallade cold cases, gamla brott som förblivit olösta. Deras första uppdrag blir att ta reda på vad som egentligen hände den där dagen för så många år sedan när en ung pojke våldtogs och mördades. Vem är egentligen skyldig och varför ljuger alla?

Dag Öhrlund är mest känd för sina böcker om psykopaten Silfverbielke, älskad och hatad av …